Äntligen har Aron Schoug doktorerat med sin avhandling Storskaligt kreativt samarbete: Organisering och kollektivt lärande i ett konst- och teaterprojekt. Men det är inte allt– han har även gett ut en bok, bara månader efter att ha disputerat. Vi träffade Aron på The Park Södra för att prata om hans äntligen och forskningen kring lärande och kreativa processer, och varför den långa vägen genom snårskogen ibland är bättre än den snabba, upptrampade stigen.
Det är en lång väg Aron Schoug har vandrat i sin jakt efter kunskap. Som forskare och lärare vid institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms Universitet har han ägnat större delen av sitt vuxna liv till att försöka förstå mänskliga lärprocesser och organisering på olika sätt. Fokus har legat på ideella och kreativa organisationer inom konstnärliga näringar, men även innovation och entreprenörskap. Områden där man ska skapa något nytt tillsammans, helt enkelt.
“Styrning och ledarskap i sådana processer blir intressanta eftersom det måste vara dynamiskt och ställer höga krav på flexibilitet. Det finns massor med processer och strukturer utvecklade för att facilitera kreativa processer– facilitera flexibel samordning av människor,” säger Aron om varför han valt att inrikta sig på just det.
Det är en fantastisk känsla när all min ansträngning ger resultat och folk blir hjälpta av det jag har kommit fram till.
Nyttan som drivkraft
Målet med forskningen är att förstå och förenkla något komplicerat till en tydlig modell. Att förstå och urskilja vad som är viktigt. Att hitta kärnan. Eller att skapa den.
“Det finns ju en gråzon mellan att uppfinna och upptäcka. Det gäller både forskning eller konstnärliga, kreativa processer. Att skriva en dikt är väl att hitta en kärna, att uttrycka sig kärnfullt och fånga något viktigt.”
Främst handlar allt om att hitta något som kan hjälpa andra. I sin forskning letar Aron efter kunskap som kan utveckla organisationer, ledarskap eller förbättra samhället. Att göra nytta är det han själv beskriver som sitt främsta drivmedel.
“Det är så kul att vara ute och prata om sin forskning och att sen få glada mail av folk som var på föreläsningen och berättar att det har fått hjälp, insikter och ny energi. Det är en fantastisk känsla när all min ansträngning ger resultat och folk blir hjälpta av det jag har kommit fram till.”
Dr. Schoug
I våras kom äntligen dagen som Aron har jobbat mot under hela sin akademiska karriär. Sju år efter att han blev antagen till forskarutbildningen disputerade han i mars med sin avhandling Storskaligt kreativt samarbete: Organisering och kollektivt lärande i ett konst- och teaterprojekt.
Syftet var att undersöka hur människor är kreativa tillsammans. I avhandlingen har Aron undersökt ett stort nätverk av konstnärer, under skapandet av tre stora teaterföreställningar. Frågan var hur alla kunde dra åt samma håll, trots att alla inblandade hade sitt huvudfokus på sin egen konst.
“Storskaligt kreativt samarbete blir idag allt vanligare, och att ta tillvara och förena många människors kreativitet är viktigt i dagens komplexa värld. Samtidigt är det ofta en utmanande uppgift att leda, delta i och förstå sig på sådana samarbeten.”
En lång väg att gå
Processen för att nå den här milstolpen har inte varit helt enkel. Aron själv jämför sin forskningsprocess med de han studerade i konstnärskollektivet – strukturerat kaos. Stickspår som gav många pusselbitar resulterade också i lösa trådar som inte var helt enkla att knyta ihop. När han försökte ta ett steg tillbaka och förenkla tenderade det istället att bara växa sig ännu större. “Det var lite som den där grekiska myten om Hydran, med många huvuden. När man hugger av ett huvud så kommer det två nya.”Det krävs ett community för att en individ ska kunna växa.
Kanske hade det varit lättare att bara klippa bort de där lösa trådarna. Men Aron erkänner att han har svårt för att ta den enkla vägen, trots att han ibland skulle vilja det. Han vet bara inte hur man gör.
“Jag vet inte om det är för att jag är supersmart eller lite dum”, skrattar han när han pratar om det, “Men det är som att jag går i en skog där det finns en stig som jag skulle kunna gå på, men jag ser inte den. Snår och stig är samma för mig. Jag har helt enkelt svårt för att hitta den enkla vägen.”
Men precis som Herakles lyckades Aron tillslut dräpa sin hydra. Den långa utflykten i snåriga stickspår gav honom en djupare kunskap, som gjorde att han tillslut kunde se helheten. Alla bitar föll på plats, och han kunde fånga komplexiteten i studien utan att behöva utesluta något.
“Det finns ett gammalt talesätt att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, och på samma sätt krävs en hel institution för att fostra en doktorand. Det krävs ett community för att en individ ska kunna växa.”
Avhandlingen bara början
Efter sju års doktorerande skulle man kanske tro att det var dags för en välförtjänt paus. Men Aron hade flera projekt rullning innan bläcket på hans nytryckta avhandling hunnit torka. Bland annat har han under hösten gett ut boken Den lärande föreningen: Berättelsen om Blå rummet. Mot kulissen av en replokalsförening i Jakobsberg undersöker han där hur man formar en förening, och hur en förening formar oss.
“Jag försöker bocka av grejer så att jag någon gång ska få semester!” skrattar Aron när han berättar om allt han har på gång framöver.
Det låter inte som att han kommer kunna ta den semestern särskilt snart. Efter att ha studerat konstnärskollektivet har han i sin senaste forskning riktat in sig mot lärprocesser i mer traditionella organisationer. I ett projekt med Skanska ska han undersöka hur man skapar förutsättningar för att fånga upp lärdomar när en organisation utvecklas, och hur man ska kunna behålla kompetens i sådana processer. Något som blir allt viktigare i vår moderna värld.
“I dagens samhälle så är det allt fler manuella arbeten som automatiseras, vilket gör att de arbetsuppgifter som finns kvar kommer att ha en starkare kreativ dimension. Därför är det både viktigt och intressant att förstå förutsättningarna för kreativitet i arbetslivet, och de faktorer som kan hämma den.”
Arons råd– var inte rädd
Arons resa är knappast slut i och med doktorstiteln, och vi ser fram emot att följa med ytterligare en bit på vägen. Innan vi skiljs åt frågar vi Aron om han har något råd till andra som vill ge sig ut i snårskogen på jakt efter något nytt.
“Ha tillit och lita på processen i alla dess dimensioner, även när det handlar om ångest. Man tror kanske att man måste ha alla svar från början och att man sen börjar lita på processen och då löser sig allt. Det tror inte jag, man kommer fortfarande att ha ångest. Man måste vara lite orolig, men ändå ha grundkänslan för att det ska lösa sig.”
Han avslutar med en uppmaning till alla att våga.
“Var inte rädd för att utforska och pröva saker som inte är det du hade tänkt dig från början. Följ lusten, det har jag alltid gjort. Det är då man tror på det man gör. Gå på känslan och fråga dig själv ’vill jag göra det här?’ Och om du vill det, gör det även om du inte vet var det ska leda dig. Våga ta de där utflykterna.”
Tack Aron!
